Planering som formar städerna
Kinas strategi handlar om att lägga infrastruktur som ett löfte om framtida urbanisering. Principen “infrastruktur först, befolkning efter” har varit normen de senaste 10 till 20 åren. En statlig plan lyfter fram att satsningarna både ökar markvärden och lockar till sig investerare. Ett tydligt exempel är utbyggnaden av Pekings tunnelbana: investeringarna efter OS 2008 nådde 440 miljarder kr.
Studier i Wuhan visar att närvaron av en tunnelbanestation kan få kommersiella markvärden att skjuta i höjden inom en 400 meters radie. Det blir ett konkret löfte om utveckling som investerare snabbt kan utnyttja.
Tidigare exempel och kritik
År 2002 började de stora investeringarna i Pekings tunnelbanenät, och sedan dess har mer än 1 650 000 000 000 kr investerats. Projekt som Caojiawan-stationen i Chongqing har blivit omtalade internationellt för sina spektakulära, ur ett västerländskt perspektiv märkliga, ingångar som såg ut att leda till “ingenstans”. Bilder från 2017 spreds viralt och visade tomma perronger och trappor som slutade abrupt. Trots den initiala tomheten utvecklades området enligt plan, och 2020 blev det en fungerande station i ett växande kvarter.
Lanzhou New Area kritiserades hårt i internationell media år 2016, kallat ett dyrt misslyckande med en budget på 154 miljarder kr. Målet att hysa 1 000 000 invånare till år 2030 var ambitiöst med tanke på att det faktiska antalet invånare då bara var 150 000. Det visar att många projekt går igenom en lång period av latens snarare än att överges.
Ekonomiska risker och framtidsutsikter
Trots optimistiska planer står Kina inför betydande finansiella utmaningar. Skuldsättningen uppgår till 6 880 000 000 000 kr, vilket motsvarar 525 miljarder euro. Schenzhen-tunnelbanan rapporterar dagliga förluster på 160 000 000 kr, och driftkostnader i Chongqing där personalkostnader redan svarar för hälften av utgifterna pekar på allvarliga risker.
För att hantera problemen infördes år 2018 restriktioner, bland annat ett förbud för städer med färre än 3 miljoner invånare att starta nya tunnelbaneprojekt. De nya begränsningarna och nästan fullständiga stopp för nya byggen visar att man gått in i en mer försiktig fas.
Vad händer med urbaniseringen?
Kinas strategi visar ett annat sätt att tänka kring framtidens städer: man sätter infrastrukturen i centrum och accepterar en period av vad som kan uppfattas som “galenskap” för att skapa möjligheter längre fram. I väst möttes metoden av skepsis, men i dag syns hur viktig långsiktig planering kan vara för hållbar stadsutveckling.
Kinas modiga satsningar kan ge stora vinster och värdefulla lärdomar för alla som jobbar med hållbar stadsutveckling. Frågan kvarstår: är vi redo att följa Kinas exempel och våga bygga för framtiden idag?
