universums tidiga kaos och strängarnas födelse
För ungefär universums tidiga utveckling sedan, under universums allra första bråkdel av en sekund, förändrades allt. Då rådde ett “hav av ren, tät och kokande energi”. Det var en period när Big Bangs explosionsartade expansion gav upphov till fyra grundläggande krafter: gravitationen, elektromagnetismen, den svaga växelverkan, och den starka växelverkan.
Dessa krafter lämnade spår i rumtiden — de så kallade kosmiska strängarna, ibland beskrivna som “fissures” eller “cicatrices” i rumtiden. Strängarna är ofattbart tunna (nästan smalare än en proton) men extremt täta, och de kan sträcka sig över ljusår. Forskare som Ken Olum vid Tufts University påpekar att inga sådana strängar hittills har observerats, men hypoteserna om deras existens fortsätter att fascinera och förbrylla.
hur man skulle kunna resa i tiden
Tanken om kosmiska strängar bygger på Einsteins allmänna relativitet, där massiva objekt böjer rum och tid. Idén handlar om två i praktiken oändligt långa strängar som korsar eller ligger parallellt, och därmed kan skapa en sluten tidsliknande kurva (ofta kallad “closed timelike curve” på engelska). Det blir i princip en cirkel i tiden där orsak och verkan kan suddas ut.
1991 föreslog J. Richard Gott vid Princeton en modell där sådana strängar skulle kunna ge upphov till en tidsslinga. Han beskriver ett scenario där en tidsresenär teoretiskt skulle kunna återvända till samma plats innan hen lämnade den. Ken Olum har också utforskat den här idén, men varnar för praktiska problem: ingen kan bygga ett oändligt långt objekt, vilket gör sådana tidsslingor svåra att förverkliga.
observationer och betydelsen av supersträngar
Fler forskare, som emeritusprofessorn Henry Tye vid Cornell University, utesluter inte möjligheten till tidsresor helt och hållet. Han menar att tidsresor är osannolikt men inte omöjligt. För Tye är dock upptäckten av så kallade “supersträngar” ännu viktigare. Supersträngar är hypotetiska objekt inom strängteorin, ett fält som föreslår att universum kan ha upp till tio dimensioner.
NANOGrav, det Nordamerikanska Nanohertzobservatoriet för Gravitationella Vågor, är ett projekt som letar efter spår av sådana strukturer. År 2020 registrerade NANOGrav ett ovanligt signalmönster som kanske pekar mot supersträngars existens — ett resultat som Ken Olum fann särskilt intressant eftersom signalen inte liknade vad man väntar sig från vanliga svarta hål.
Att definitivt bekräfta supersträngarnas existens skulle inte bara vara en stor seger för strängteorin utan också förändra vår bild av fysiken i grunden. Enligt Henry Tye skulle upptäckten innebära att strängteorin kan ligga till grund för all känd fysik, något som skulle få kolossala följder för hur vi förstår universum.
Forskningen fortsätter alltså både teoretiskt och experimentellt. Rymdens och tidens mysterier hör till vetenskapens största utmaningar, och även om kosmiska strängar ännu inte observerats så fortsätter de att inspirera tankar om tidens och rummets nästan gränslösa möjligheter.
