En generation av tysta kämpar
Dokumentären om Apollo 11 som jag såg med mitt barnbarn förra veckan väckte tankar om ensamhet och att bli iakttagen. Astronauterna stod på månens yta 1969, ensamma men sedda av miljoner, vilket liknar hur en generation av män lärde sig att tolka sociala signaler.
I dessa generationer premierade arbetsnormer i försäkringsbolag, fabriker och kontorsmiljöer ofta att visa ilska som tecken på driv och styrka. Min egen far, en fabriksarbetare som ofta jobbade 16-timmarsskift, fick sällan befordringar. Efter fem års strävan utan resultat fångade jag honom en gång vid köksbordet med huvudet i händerna. Den emotionella sårbarheten gavs sällan utrymme på jobbet; där förvandlade kollegor frustration till ilska, en strategi jag själv såg under mina 35 år på ett försäkringsbolag.
Den fysiologiska kostnaden
Forskare har pekat på begreppet “physiological load”, en term som beskriver den samlade fysiska belastningen av undertryckta känslor, vilket kan påverka informationsbearbetning. Tillståndet kopplas ofta till vanliga hälsoproblem som högt blodtryck och ryggproblem.
En studie publicerad i Psychological Science visar att äldre vuxna som inte minskar sin ilska med åldern har högre sannolikhet att drabbas av metabolt syndrom (en kombination av högt blodtryck, högt blodsocker, bukfetma och rubbade blodfetter). De normer som präglade män som min pappa lärde dem ofta att uttrycka ilska istället för sorg eller rädsla, vilket leder till svårigheter med känsloreglering och ibland större risk för våld i nära relationer.
En väg till emotionell läskunnighet
Trots de svårigheter jag själv mötte lärde jag mig senare i livet att bygga upp ett känsloordförråd och sträva efter verklig lycka. Det var en lång process och jag gjorde många misstag på vägen. En terapeut utmanade mig att säga vad jag faktiskt kände, men jag upptäckte att jag saknade ord bortom “bra”, “arg” och “trött”. Med tiden lärde jag mig att fråga mig vad som ligger under ilskan: är jag sårad, besviken eller rädd?
Jag insåg också att sårbarhet inte betyder karriärdöd, utan kan vara en väg till ett rikare, mer meningsfullt liv. Den insikten är som att ta av sig en rustning efter en lång dag, ungefär som när astronauterna återvände till jorden.
En uppmaning till förändring
Det är dags att erkänna det arbete som tidigare generationers män utfört, samtidigt som vi ser att deras tysta vrede inte är en väg att fortsätta på. Dagens yngre män har möjlighet att prata om känslor mer öppet och därmed ändra spelreglerna framåt. Genom att utveckla vår emotionella intelligens hedrar vi tidigare generationers kamp och öppnar upp för en mer förstående och empatisk framtid.
