Var ensamheten kommer ifrån och personliga reflektioner
Berättaren beskriver en barndom med många flyttar och en uppfostran där kärlek kändes villkorad. Värme och godkännande måste förtjänas genom att leva upp till förväntningar.
I skolan studerade hen noggrant skolgårdens sociala dynamik innan hen tog kontakt: vem som bestämde, vilka osynliga regler som gällde och vilka barn som var välkomna. Även om hen ofta kunde skaffa vänner snabbt, kändes relationerna ihåliga och mer som en föreställning än verklig kontakt. Hen säger: “Jag var inte blyg. Jag var inte klumpig.”
Vad ny forskning visar
En studie från 2021 publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin visar att personer med högre nivåer av kronisk ensamhet ofta är bättre på att avläsa andras känslostämningar. De utvecklar en form av hypervigilans (ökad vaksamhet för sociala signaler) — en överlevnadsstrategi som anpassar dem till osäkra emotionella miljöer.
Denna forskning bygger vidare på psykologen John Cacioppos arbete, som visat att kronisk ensamhet i grunden förändrar hur hjärnan bearbetar social information. Det gör att de blir känsligare för potentiella hot, som exklusion och avvisande.
Den sociala radarn och ytliga prestationer
Berättaren har under årens lopp hållit ett fullspäckat socialt schema med möten och nätverkande. Men även de mest lyckade sociala interaktionerna lämnade ofta en känsla av tomhet. Hen beskriver det som ett “känslomässigt maraton medan man låtsas promenera i park.” Den sociala radarn är ständigt påslagen, vilket gör det svårt att slappna av helt, vilket kan vara ett tecken på social ångest.
Resultatet blir att relationer byggda på sociala prestationer ofta inte överlever när äkthet krävs. Telefonsamtal med den bästa vännen, fria från fysiska rum och publikationer (utan fysiskt rum eller publik), gjorde det möjligt att vara äkta — det kändes som att “bli sedd första gången”, vilket upplevdes som yrsel (vertigo).
Vägen till mer äkta relationer
Att bli medveten om självövervakning och att våga vara sårbar är centrala steg mot genuina relationer. Genom terapi har berättaren förstått att målet inte är att överge sina sociala färdigheter, utan att tillåta sig att släppa fram äkthet.
Praktiska steg som hjälper är att föra dagbok över mentala skiften och att medvetet stanna kvar i samtalet istället för att hela tiden bedöma sin egen prestation i det.
Det är också viktigt att erkänna att dessa beteendemönster en gång var skyddsstrategier, inte patologiska fel. Att välja djup före bredd i relationer och att ha modet att låta sårbarhet öppna dörrar blir avgörande på den här resan.
Trots paradoxer kring sociala prestationer och ensamhet handlar det om att hitta balansen mellan att behålla sina gåvor — förmågan att snabbt läsa ett rum och visa empati — och att använda dem för långvariga relationer snarare än för flyktiga möten. Det är ett arbete i självupptäckt och kärlek.
